Anita Kratz

Akt 2 i Juholtdramat

2012-01-19T02:59:00.001-08:00

Nästa akt i dramat Håkan Juholt och Socialdemokraterna har just börjat. Utgången är mycket osäker. Huvudrollsinnehavaren är fortsatt bestämd, han tänker inte frivilligt lämna scenen. Nu hänger det på hur samspelta och bestämda de övriga i partiledningen är. Ska de våga ställa ultimatum och hota med att öppet gå ut och kräva hans avgång?

I dag träffas partitoppen och återigen kommer ledamöter i verkställande utskottet med Håkan Juholt närvarande diskutera hans framtid. Förmöten har skett och enligt uppgift jag fått vill flera att han lämnar. Men frågan är om de vågar ställa ultimatum. Och hur ser ett sådant ut när Juholt enligt stadgarna kan sitta kvar till den ordinarie kongressen 2013?

När Bo Lundgren efter Moderaternas valförlust 2002 så småningom tvingades lämna ordförandeposten fanns ett litet tajt gäng som snabbt jobbade fram en plan. De kunde koncentrera sig på hur de snabbt skulle kunna få grepp om partiet och vilken politik de skulle driva med sikte på att vinna valet 2006. De hade ”Mannen med Planen”, Fredrik Reinfeldt, som i sin tur fick tag i ”Mannen med Analysen”, Anders Borg. De kunde i lugn och ro hemma i Anders Borgs kök fylla sin plan med konkret innehåll medan Bo Lundgren kämpade för sin överlevnad som partiledare. När Lundgren gav upp klev Reinfeldt fram och han följde Planen.

Moderaternas och socialdemokraternas partikultur är givetvis helt olika och Bo Lundgren insåg till slut själv att det var bäst för partiet om han avgick.

En socialdemokrat som under många år haft centrala positioner i partiet är orolig för att det fortfarande saknas en fungerande plan, en plan som i första hand tar sikte på hur partiet ska ledas om nu Juholt lämnar. Har de en plan och en analys som kan hjälpa en ny partiledning att snabbt samla partiet och lägga ut den politiska kursen?

Just nu hävdar en del besvikna socialdemokrater att det pågår ett mediedrev mot Juholt, och att det är högern inom Socialdemokraterna som vill ha bort Juholt. Det har säkert förekommit mediala övertramp, och det finns säkert en och annan höger-socialdemokrat som inte gillar Juholt. Men trots allt är det turerna kring skuggbudgeten i höstas som gör att många partikamrater är nära att ge upp hoppet om honom. Att han inte ville satsa stort på förbättringar i a-kassan oroade såväl högern som vänstern inom partiet. Och hur var det med sjukförsäkringen i skuggbudgeten?
LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin har just medgett att hon har fått en annan version av vad som hände i höstas än den som Juholt har gett.
Inför dagens möte med VU så är LO-ordförande och partisekreterare Carin Jämtin två centrala personer.

Nya avslöjanden pressar Juholt - går han på torsdag?

2012-01-17T11:22:00.000-08:00

I kväll har SVT:s politiska reporter Kerstin Holm i Aktuellt berättat om vad som egentligen hände när Socialdemokraterna tog fram sin skuggbudget i höstas. Det framgår tydligt att partiledare Håkan Juholt inte hållit sig helt och hållet till sanningen.

I första versionen av skuggbudgeten, den som ekonomiskpolitiske talespersonen Tommy Waidelich också ville presentera för riksdagsgruppen, fanns tre miljarder avsatta till förbättringar i a-kassan. Ersättningsnivån skulle höjas till 80 procent och taket till 780 kronor per dag.

Men därefter berodrades S-kansliets tjänstemän, efter beslut av Juholt, att radikalt minska satsningen till 600 miljoner. Det gillade inte partiets riksdagsgrupp och protesterade kraftigt. Juholt fick backa. Och i den slutliga versionen blev det 3,7 miljarder till a-kassan.

Håkan Juholt har inte velat medge att han ville minska satsningen kraftigt.

Det har funnits ett internt missnöje i partiet med att Juholt inte stått för sin kovändning. Partisekreterare Carin Jämtin och LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin har av tjänstemän i kansliet fått en detaljerad redogörelse av hur det gick till när a-kassesatsningen åkte in och ut ur skuggbudgeten. De senaste dagarna har flera hoppats på att antingen Jämtin och/eller Lundby-Wedin skulle gå ut och berätta vad som egentligen hände de där dagarna inför skuggbudgetens publicering i slutet av september och början av oktober.

Enligt mina källor, som också bekräftar Kerstin Holms version, hade LO-styrelsen i går måndag möte och då diskuterades Håkan Juholts agerande. Missnöjet bland ledamöterna var utbrett och en källa hävdar att snart har flera tappat tålamodet med Juholt.

På torsdag träffas den inre kärnan i partiets verkställande utskott, och återigen kommer Håkan Juholts ställning som partiledare att diskuteras.

"Det här med att han inte hållit sig till sanningen i a-kasseturerna har irriterat många och gör Juholts sits ohållbar", säger en källa med god insyn i VU.

Mona Sahlin i sylvasst

2009-10-28T15:17:00.000-07:00

Så är den i gång, kongressen som partiledare Sahlin hoppas ska ge henne stöd och tillräckligt stor frihet så att hon kan göra upp med vännerna Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson om ett gemensamt politiskt valprogram . Men hon har struliga partikamrater som tycker att hennes ledarskap är vagt och svagt. Vännerna är oroliga för att hon de här dagarna inte ska få den respekt och handlingsfrihet hon behöver.

- Hon måste visa partiet att hon vet vad hon vill, att det är hon som bestämmer, säger en partikamrat som följt hennes karriär i många år.

Med nyopererat knä försöker hon hålla rak kurs på sina sylvassa klackar. Hon hinner knappt kliva ur bilen vid entrén till mässhallarna i Älvsjö förrän en första kravställare möter henne. Kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul hälsar henne välkommen med kram och t-shirt och med uppmaning om att driva på för fem pappamånader.

SSU:arna är frustrerade över den höga ungdomsarbetslösheten och tycker att det är dags att satsa på de unga. Genomsnittsåldern i partiet är 46 år och även Mona Sahlin ser behovet av föryngring. Hon uppmanar ombuden att ge plats åt de unga på vallistorna i valet.

Det lär bli fajt om partiet ska sätta stopp eller ej för vinst i friskolorna, om hur stora återställare i a-kassan ska vara och om storleken på skattehöjningar.

Det blir en balansakt för Mona Sahlin de här dagarna. Och det kunde börjat bättre. De senaste opinionsmätningarna visar att förtroendet för henne som partiledare är lågt och enligt dagens Synovatemätning så knappar den borgerliga alliansen in på de rödgrönas övertag. 46,5 procent mot 47,2.
Mona Sahlin får vässa klackarna än mer.

Sverigedemokraternas genombrott

2009-10-27T03:26:00.000-07:00

För Sveriges Televisions räkning bevakade jag Sverigedemokraternas landsdagar i Ljungbyhed. Det var skrämmande och lärorikt. Partiledare Jimmie Åkesson har inte bara trimmat kroppen utan också partiets strategi. Han höll ett tal som visar vilken skicklig retoriker han är, men också hur han tänker locka väljare i valet nästa år.

En del har redan framkommit i rapporteringen från partiets landsdagar och i samband med reaktionerna på Åkessons debattartikel i Aftonbladet. Ett vinnande knep för en nykomling som ska slå sig in på en arena där de stora elefanterna dansar är att uppträda som en underdog. Att stå utanför, att bli mobbad väcker människors sympati. Här har Jimmie Åkesson inte behövt anstränga sig. Vi i medierna och politikerna har gått i fällan. Vi har uttryckt vår förskräckelse och försökt beslå honom med fel i hans påståenden om islam och invandrare. Det har skett med varierad framgång.

Jimmie Åkesson gör sig till talesman för den lilla vanliga medborgaren som vill leva lugnt och tryggt med sin familj. Ett vanligt knep för en politiker givetvis, men han lyckas beskriva sig själv och grannflickan som brottsoffer med hjärteknipande skildringar.

Talet visar att Jimmie Åkesson kan de statsvetenskapliga teorierna. Han talar om triangulering, hur de andra partierna försöker hitta en positionering mellan sina egna ståndpunkter och motståndarens, bara för att vinna så många väljare som möjligt.

Jimmie Åkesson gick hårt åt Göran Hägglund och Kristdemokraterna. Han har fräckt nog stulit av Hägglund "verklighetens folk" och etiketterar Sverigedemokraterna med detta. Åkesson hävdar att KD-ledaren inte bryr sig om den vanlige svensken:

"Han låtsas bara göra det för att hans välavlönade spinndoktorer har berättat för honom att det annars finns risk för att dessa människor kommer upptäcka att det numera finns ett nytt, fräscht, modigt och sant värdekonservativt parti, som inte tänker sälja ut sin själ för den tveksamma ynnesten att få bli liberal knähund åt Reinfeldts nya så kallade arbetarparti."

Kan det sägas tydligare? Knappast. Jimmie Åkesson utmanar i första hand Kristdemokraterna.

Borg och Östros - eviga trätobröder

2009-09-07T03:34:00.000-07:00

Häromdagen träffade jag Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet. Vi talade om riksdagsmän som är missnöjda med att de får mindre att säga till om. Inget konstigt med det tycker professorn som menar att så blir det med ett proportionellt valsystem och där valresultatet har gett oss en majoritetsregering för första gången på mycket länge.

Nu förhandlas det i regeringskansliets korridorer mellan de fyra partierna. När regeringens förslag kommer till riksdagen så ska det mycket till innan ledamöterna som tillhör regeringspartierna börjar bråka i utskotten. Så Anne-Marie Pålsson (M) får finna sig i att mer eller mindre ingå i ett transportkompani vars huvudsakliga uppgift är att slussa regeringens förslag genom riksdagen. Men den rollen gillar hon inte och har bestämt sig för att inte ställa upp i valet 2010.

Anders Borg däremot, har stort inflytande. Och han är inte ens förtroendevald till riksdagen. Professor Lewin minns första mötet med sin elev. Det var i början på 90-talet på ett seminarium som professor Lewin fick av sina kolleger i 50-årspresent. Kolleger och föreläsare var högaktningsfulla, sa snälla saker och visade sin respekt. När det var dags för de yngsta, studenterna på A-nivå, var det slut på hyllningarna:

"Då var det en liten skarp djävel som sågade alla mina böcker", berättade Leif Lewin.

Anders Borg var hans bästa elev, i konkurrens med en annan, Thomas Östros. De två eleverna förde redan då intensiva debatter och försökte slå varandra i huvudet med argumenten.

""De har grälat på samma sätt sedan dess. Inget har förändrats, det är som ett evigt pågående seminarium. Det är bara andra lokaler. I stället för Schytteanum så är det numera riksdagen, säger Leif Lewin.

Reinfeldts bumerang

2009-09-03T09:55:00.000-07:00

Fredrik Reinfeldt talar om föregångslandet Sverige och vill vara det statsbärande partiet. Efter tre år som statsminister har vi den senaste tiden hört honom hänvisa till Tage Erlander som i 23 år ledde s-regeringar. Jämförelsen med landsfader Erlander har förstås retat socialdemokrater. Lite triumfatoriskt gnuggar Mona Sahlins förtrogna händerna: Stöddighet brukar straffa sig.

Det återstår att se vad väljarna tycker. Möjligen kan Fredrik Reinfeldts ambitioner på att leda "det statsbärande partiet" bli en bumerang. En socialdemokrat som varit med länge minns den smärtsamma valförlusten 1976. En stor fördel med nederlaget den gången var just att försöka tvätta bort stämpeln som det statsbärande paritet. Väljare associerade epitet med överhet och maktfullkomlighet och att det den gången var en anledning till att valet förlorades. Under oppositionsåren hade de chansen att visa sig upproriska.

Iskallt läge

2009-08-27T12:55:00.000-07:00

Här är en länk till en bra bakgrundsartikel jag läst om den diplomatiska konflikt som Aftonbladets kulturartikel orsakat. Den om de vilda spekulationerna om att israeler plundrar palestinier på organ. Bildt har skäl att ligga lågt. Han vet hur det gick för en av sina företrädare, Laila Freivalds, när hon hade synpunkter på Muhammaedteckningar som publicerades på en website. Hon tvingades så småningom avgå.

http://www.thelocal.se/blogs/onswedishpolitics/2009/08/26/aftonbladet-row-israel-will-not-get-its-apology/

Wanja i trubbel

2009-08-25T08:21:00.001-07:00

Svenska folket sågar LO-facken är rubriken i Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga. Företaget Nordic Brand Academy har genomfört en enkät bland 6000 svenskars syn på facket. Det är ingen uppmuntrande läsning för fackliga ledare. Lågt betyg för nytänkande, utförande av uppdrag och ledarskap.

Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin är inte sen med att strö salt i såren. I Facebook skriver han att han är förbannad på LO och fortsätter:

"Jag har just tillbringat flera dagar med att få klarhet i de thailändska bärplockarnas situation och att de har information om sina rättigheter. Vad har LO gjort? Organiserat bärplockarna? ...Krävt kollektivavtal? Stått upp och hjälpt till? Skvatt icke. Istället skriver man krönikor. Inte underligt att medlemmarna sviker och förtroendet är i botten."

Snacka om att han fick respons på sitt inlägg.

Läs: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3405607.svd
Läs också: http://lotidningen.lo.se/?id_item=24407 av LO tidningens politiske redaktör.

Reinfeldt utan Filip och Fredrik

2009-08-24T04:32:00.001-07:00

Fredrik Reinfeldt gjorde i dag ett nytt besök på Ronnaskolan i Södertälje. Den här gången hade han ingen konkurrens från Filip & Fredrik. För tre år sen stal nämligen humorduon showen för honom. Lite snopet. Då var det Reinfeldts första resa som statsminister ut i verkligheten. Eller för att använda hans egna ord, ut i den grå vardagen. Nu idag var det dags för hans hundrade besök ut i folkets vardagsmiljö. Och för att fira jubileet valde han återigen Ronna.
Idag var journalistföljet betydligt mindre jämfört med för tre år sedan och uppståndelsen på skolgården uteblev helt.
Först en kort sittning i lärarrummet med rektor och fem lärare. Statsministern ville veta om de märkt av krisen. Ja, jo, lite kanske. Först blev det bättre, men sen kom hösten 2008 och då blev det sämre.
Efter en halvtimme slussade rektor Liss Ingvar Johansson (Jo, han är från Dalarna) statsministern in i filmsalen där skolans åttor och nior fick lyssna på statsministern som talade om Sveriges ordförandeskap i EU. Efter 20 minuter fick eleverna ställa frågor. Först ut var en kille mitt i salen:
- Vad har du för märke på din armbandsklocka?

Frälsarmöte i Tällberg

2009-06-26T02:49:00.000-07:00

Tällberg i juni 2009. I det idylliska Tällberg som klättrar uppför Siljans sluttning surrar det av samtal på spanska, engelska och dalmål. Det är företagaren Bo Ekman som för femte året arrangerar Tällberg Forum. Det här året har megakändisarna uteblivit. Förra året var Bianca Jagger här, 2007 drottning Rania av Jordanien, 2006 Kofi Annan och 2005 Kungen och Drottningen.
Bo Ekman är en lång stilig man med kritvitt hår. Han brinner för planeten Jorden och har som tema från år till år - How on earth can we live together, within the planetary boundaries? Under Tällberg Forum-dagarna varierar han formuleringen på frågan om och om igen: Hur ska vi få fungerande global governance? Hur ska vi kunna leva ihop? Vet vi vad vi borde göra? Kommer vi att göra det?
Han blandar kulturinslag med seminarier. Han tillåter sig själv att vara känslomässig och tar långa konstpauser när han står på scen. I bland blir det lite väl mycket Bo Ekman under de större arrangemangen i stortältet. En och annan Tällbergbo suckar diskret och tycker att herr Ekman håller frälsningsmöte. Men delegaterna från olika hörn av världen är nöjda. I Tällberg får de under avslappnade former tid att på mindre seminarier, i pauser, och under måltiderna testa funderingar och stöta på motargument.
När jag efter grillfest högst upp på berget vandrar mot hotellet i den ljusa sommarnatten får jag sällskap med en nyanländ delegat. Hon har varit i Tällberg i flera år och ska delta på ett av seminarierna på fredagen.
- Varje gång jag lämnar Tällberg har jag fått nya insikter, nya infallsvinklar som får mig att tänka i nya banor. Det gäller nog de flesta som kommer hit.

Gro still going strong

2009-06-26T00:57:00.000-07:00

Tällberg, juni 2009. Gro Harlem Brundtland, 70 år, är klädd helt i svart med kraftfullt smycke i halsgropen och mörka solglasögon. Hon utstrålar power och inger respekt bara genom sin uppenbarelse. Hon är huvudattraktionen på Tällberg Forum som pågår just nu.

De senaste årens miljörörelse förknippas i hög grad med Al Gore. Men Gro Harlem Brundtland väckte makthavare långt före honom. Hennes rapport från Brundtlandkommissionen Our common furture är från 1987. Al Gores bok och film kom först nästan 20 år senare.

För två år sen utsågs hon av FN:s Ban Ki Moon till miljöambassadör.
Gro i full sving igen, alltså. Med sin bakgrund som politiker och f d statsminister är hon konkret, vill hitta förslag som tvingar fram minskade utsläpp för att förhindra fortsatt klimatpåverkan. Hon hänvisar till Ingvar Carlssons rapport om globalt ledarskap från 1995 som här hemma i Sverige fick väldigt liten uppmärksamhet. I den hittar hon förslag och tankar som hon gärna hänvisar till. Det gäller inte minst att fundera ut globala avgifter, eller skatter, och nämner till exempel att en del flygbolag redan tar ut en miljöavgift. Hon är helt säker på att utan pengar till u-länderna blir det inget klimatavtal i Köpenhamn nu i december.

Medan statsminister Reinfeldt noterat att ledarna i Europa och övriga världen slutat tala om klimatkris och i stället koncentrerar sig på finanskris är Gro Harlem Brundtland evig optimist.

-- Jag ger inte upp hoppet om betydelsefulla lösningar på klimatfrågan i Köpenhamn i år.

Bildt skådar fågel

2009-06-10T13:23:00.000-07:00

"Det blir skivad fiskmås!"

Så sa Carl Bildt i början på 90-talet när han fick höra att det skulle krävas 4000 vindmöllor för att ersätta en av de äldsta reaktorerna i Oskarshamns kärnkraftverk. Han var på bussturné i Västsverige med journalister och medarbetare och träffade energi- och miljöexperter när han spådde de halländska fåglarnas framtida öde.

Tänk vad rätt han fick. I dagens Svenska Dagbladet är ornitologerna bekymrade för havsörnar, tranor, svanar, gäss och vadarfåglar.

Örnar trillar ner från himlen, som en forskare säger i artikeln.

Just skivade fiskmåsar nämns i och för sig inte. Studier säger också att sjöfåglarna är duktiga på att väja för vindsnurror som står i havet. Men ändå, så rätt han fick.

Läs även andra bloggares åsikter om fiskmås, Bildt, vindkraft

Age before beauty

2009-06-09T09:30:00.000-07:00

Vi får se det som tidens tecken att den 71-årige Alf Svensson slog ut 30-åriga Ella Bohlin i EU-valet. Snittåldern på Sveriges nya EU-parlamentariker ligger på 51 år, tre år över snittet för riksdagsledamöterna på Helgeandsholmen.
Anders Borg som i sina tal oroar sig för att vi inte jobbar tillräckligt långt upp i åldrarna kan alltså vara lugn när det gäller våra politiker i Bryssel. Inför nästa EU-val är fem av de nu invalda pensionärer. Alf Svensson och Marit Paulsen är 70+ och redan nu penionärer. I valet 2014 har även Olle Schmidt, Olle Ludvigsson och Eva-Britt Svensson passerat 65. Och ytterlgare två, Gunnar Hökmark och Marita Ulvskog är då en bra bit över 60.

Miljöpartiet större än Socialdemokraterna i Stockholm

2009-06-08T01:49:00.000-07:00

Plötsligt blev det tvärtyst bland de unga Muf:arna som minglade i Frejasalen i Moderaternas riksdagskansli. Från den gigantiska tv-skärmen hördes Claes Elfsberg och Sören Holmberg kommentera Valu, den vallokalundersökning som ligger till grund för valanlayser och som på valvakorna blir den första prognosen. Moderaterna skulle få ungefär samma stöd som vid förra EU-valet.
Inte kul, tyckte de. Stämningen hade kommit av sig för resten av kvällen.
Vid elvatiden kom till slut valresultatet. M hamnade på 18,8 procent (mot 18, 3 i valet 2004). Reinfeldt tackade valarbetarna, svarade på journalisternas frågor och åkte till Sveriges Television.
Valvakan avfolkades raskt.
Jag fångade in partisekreterare Per Schlingmann som försökte förklara. Han hade i början av valrörelsen trott att även denna gång skulle valet handla om JA eller NEJ till EU, men märkte snart att väljarna intresserade sig för vad de svenska ledamöterna kan göra i EU-parlamentet. Han ändrade kampanjupplägg, och satsade på sakfrågor som ekonomi, jobb och klimat. Men M hade hunnit tappa i tid och fart. Per Schlingmann gratulerade Folkpartiet som drivit tydliga EU-frågor i sin kampanj och konstaterade att det uppenbart gått hem.
Lena Adelsohn Liljeroth tyckte att det "på sätt och vis var skönt att Pirapartiet kom in i EU-parlametnet så får de visa vad de går för lagom till valet nästa år". Hon trodde att de inte skulle få det helt lätt då.

Nu är det dagen efter, måndag, och anlyserna av valet är i full gång. Här är de vanligaste slutsatserna:
- Väljarna har inte sett valet som ett JA- och NEJ-val
- Piratpartiets succéval visar att de etablerade partierna misslyckats med integritetsfrågorna,
- Miljöpartiets framgång bekräftar väljarnas intresse för klimat och miljö. I och med att MP släppt utträdeskravet vågade fler miljöintresserade rösta på partiet
- Valet blev i stor utsträckning ett personval. Moderater har ifrågasatt om Hökmark var den lämpliga toppkandidaten och en del Socialdemokrater är tveksamma till om Ulvskog var rätt person.
- Marit Paulsen har visat att kandidaternas personlighet coh drivkraft har betydelse

Folkpartiet och Miljöpartiet är de stora vinnarna (förutom Piratpartiet förstås) och de har fått en ny auktoritet gentemot sina respektive allianskamrater. FP kommer att fortsätta med sina soloutspel och driva egna frågor. Och MP:s styrka gentemot V i den rödgröna alliansen har stärkts.
Socialdemokrater och Moderater är självklart besvikna och partiledarnas skådespelartalanger räcker inte till. De försöker låta nöjda, men besvikelsen lyser igenom.
Fredrik Reinfeldt talar om ett högre valdeltagande denna gång (43,3 procent) och har räknat ut att det innebär att över 120.000 fler har valt hans parti i detta EU-val jämfört med det förra. Han lyfter också fram att hans blå allians fick en procent mer än Sahlins röda.
Valet har visat Mona Sahlin på ett allvalrigt problem: I Stockholms kommun är S fjärde största parti efter M, FP och MP. I Stockholms län tredje största efter M och FP. (Se svt.se)
Redan i riksdagsvalet 2006 syntes tendensen, en ström av s-väljare hade gått över till MP.
Jag har redan hört Socialdemokrater åter ta upp Mona Sahlins strategiska misstag, att inte hon hålla fast vid en koalition med enbart MP, att hon borde lämnat V utanför.

Ingvar Carlsson rycker ut

2009-06-05T07:57:00.000-07:00

En välbehaglig rysning kändes längs ryggraden för att i nästa sekund avlösas av en oroande tanke: Hur ska det gå för honom?
Huvudet är de här dagarna fullt av Barack Obama. Jag har just läst klart hans bok Dreams from my Father och i går, den 4 juni, lyssnade jag på nätet på hans tal han höll i Kairo, på Al Azhar-universitetet.
Så här dagen efter talet blir jag irriterad på alla expertkommentatorer som poängterar att det inte innehöll några nyheter, att han inte gav några konkreta besked.
Lite småttigt!
Han vågade ju utmana; han markerade mot extremism, våld och fanatism. Han var mer bestämd än vad en amerikansk president varit på mycket länge när han förklarade att israeler och palestinier måste acceptera en tvåstatslösning. Han lät övertygande när han betonade att även den islamska kulturen betyder mycket för USA:s och världens utveckling. Han uppmuntrade till demokrati, religions- och åsiktsfrihet och till respekt för varandras folk och länder. Han efterlyste samarbete.
George W Bushs era försvann in i historiens dimma.

Barack Obamas tal fick mig att tänka på vad Ingvar Carlsson sa häromdagen när jag träffade honom.
”Nu har USA fått en president som Europa hälsar välkommen. Men vad gör vi för att stötta honom?”
Ingvar Carlsson är ordförande i InterAction Council (IAC), en organisation som en gång om året samlar världens f d stats- och regeringschefer och ett antal experter. Den här gången diskuterade de klimat, ekonomisk kris och hur man kan förhindra ett nytt kallt krig.
På senaste IAC-mötet, som hölls i Saudiarabien nu i maj, var entusiasmen stor över Obama, men delegaterna uttryckte också en oro över att förväntningarna på honom är så stora.
På väg hem från mötet tecknade Ingvar Carlsson ner fem punkter där EU kan gå före:

1. När en ny klimatöverenskommelse förhandlas fram i Köpenhamn i december kommer USA ha en helt annan attityd än vad man hade vid Kyotoprotokollets tecknande. Kina likaså. Problemet är de fattiga länderna. De tycker att den rika världen ska ta ett grundläggande ansvar. Här kan Europa visa att de går före och på så sätt få med sig de fattiga länderna.
2. Europa måste stötta Obama och klargöra inför Israel att man kräver en tvåstatslösning.
3. Den ekonomiska krisen slår hårdast mot de fattigaste. Europa får inte skära ner sitt stöd dem.
4. Ingvar Carlsson är orolig för att Nato flyttar fram sina positioner gentemot Ryssland. Han vill att Europa ska föra dialog med Ryssland. På IAC-mötet förstod han att makthavaran i Moskva tycker att Europa sviker ett löfte genom sin inringningspolitik.
5. Avvecklingen av kärnvapen i de fem ursprungliga kärnvapenmakterna (USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina) måste påbörjas. Först då får de auktoritet i förhandlingar med t ex Iran. Nästa vår påbörjas en översyn av kärnvapnen enligt ickespridningsavtalet. Även här borde EU gå i spetsen, enligt Ingvar Carlsson.
Han är hoppfull när det gäller Ryssland och Kina. Den ekonomiska krisen har fått dem i nya tankebanor. Och EU har chans att fånga upp den nya attityden.
”Europa måste ägna sig mer åt storpolitik, mindre åt snus och krökta gurkor.”
Jag är beredd att hålla med. Och läs Barack Obamas bok, och glöm inte att lyssna på talet!

Anders Borg har en dröm

2009-06-03T06:49:00.000-07:00

Vår 41-årige finansminister är orolig för hur det ska gå med Sverige och välfärden när 40- och 50-talisterna går i pension.

”Det bästa vore om Sveriges golfbanor var tomma och folk i stället var på sina arbetsplatser och jobbade.”

Ett motförslag kommer här som dessutom kan hjälpa Anders Borg att få ner ungdomsarbetslösheten på 24-25 procent: Låt de unga arbetslösa ta över jobben så kan de 40-talister som vill fortsätta med sin golf.

Monas förlorade självförtroende

2009-03-04T06:05:00.000-08:00

Mona Sahlin har kvar de blå skorna. De var alldeles nya och hon hade dem på sig på riksdagsgruppen tisdagen innan Olof Palme mördades.
-- Vilka fina skor, blev det sista han sa till henne.
Hon bar dem på Olof Palmes begravning, men aldrig mer.
Han gav henne lusten till politiken, inspirationen. Nu borde hon ha större chans än någonsin att omsätta sina idéer i praktisk politik. När s-kongressen utsåg henne till ledare i mars 2007 låg vägen öppen. Partiet ville verkligen ha något nytt efter rekordstor förlust och den dominante Persson. Bästa läge för henne att sätta sin prägel.
Men försprånget till de borgerliga krymper. Som mest var det nästan 19 procent i november 2007. Nu har det sjunkit till ett par procent.
Det är en nervös stämning i partiet. Och Mona Sahlin själv ser osäkrare ut för varje dag som går. Jag hörde henne på radio i morse när hon skulle kritisera regeringen Reinfeldt för att göra för lite, så lite att Metall tvingas hitta lösningar som skakar om LO. Mona Sahlins röst har tappat i styrka, hon talar långsammare, hon har förlorat de bitska och träffande formuleringarna som varit hennes signum.
Sedan Mona Sahlin tillträdde har hon försökt vara till lags, följa partiets vilja. Hon har satt punkt för Perssons toppstyre och lyssnar på rörelsen. Hon startar rådslagsgrupper och uppmanar medlemmarna att komma med synpunkter på politiken. Men när hon försöker driva igenom sin vilja möter hon hårt motstånd. Tydligaste bakslaget var när hon försökte bilda allians med miljöpartiet. Hon hävdar att det var förankrat. Men vilket liv det blev. Hon måste antingen varit tondöv eller otydlig eller också fungerar inte ett demokratiska ledarskap i ett så stort parti som socialdemokraterna.
Hon tvingades till reträtt och göra som vänsterfalangen i partiet krävde, att ta med vänsterpartiet.
Nu ska hon leda ett rödgrönt regeringsalternativ. Men var finns glöden, engagemanget? I går träffade jag en inflytelserik socialdemokrat som konstaterade att "Mona har helt tappat självförtroendet".
Mona Sahlin har berättat att hon kunde "flyga av lycka i dagar" när Olof Palme lade märke till henne. Som när han gav henne komplimang för de blå skorna. I dag har hon eleganta svarta mockastövlar och knallröd kappa, men hur ofta visar hennes partikamrater uppskattning?