Mona Sahlin i sylvasst

Så är den i gång, kongressen som partiledare Sahlin hoppas ska ge henne stöd och tillräckligt stor frihet så att hon kan göra upp med vännerna Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson om ett gemensamt politiskt valprogram . Men hon har struliga partikamrater som tycker att hennes ledarskap är vagt och svagt. Vännerna är oroliga för att hon de här dagarna inte ska få den respekt och handlingsfrihet hon behöver.

- Hon måste visa partiet att hon vet vad hon vill, att det är hon som bestämmer, säger en partikamrat som följt hennes karriär i många år.

Med nyopererat knä försöker hon hålla rak kurs på sina sylvassa klackar. Hon hinner knappt kliva ur bilen vid entrén till mässhallarna i Älvsjö förrän en första kravställare möter henne. Kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul hälsar henne välkommen med kram och t-shirt och med uppmaning om att driva på för fem pappamånader.

SSU:arna är frustrerade över den höga ungdomsarbetslösheten och tycker att det är dags att satsa på de unga. Genomsnittsåldern i partiet är 46 år och även Mona Sahlin ser behovet av föryngring. Hon uppmanar ombuden att ge plats åt de unga på vallistorna i valet.

Det lär bli fajt om partiet ska sätta stopp eller ej för vinst i friskolorna, om hur stora återställare i a-kassan ska vara och om storleken på skattehöjningar.

Det blir en balansakt för Mona Sahlin de här dagarna. Och det kunde börjat bättre. De senaste opinionsmätningarna visar att förtroendet för henne som partiledare är lågt och enligt dagens Synovatemätning så knappar den borgerliga alliansen in på de rödgrönas övertag. 46,5 procent mot 47,2.
Mona Sahlin får vässa klackarna än mer.

Sverigedemokraternas genombrott

För Sveriges Televisions räkning bevakade jag Sverigedemokraternas landsdagar i Ljungbyhed. Det var skrämmande och lärorikt. Partiledare Jimmie Åkesson har inte bara trimmat kroppen utan också partiets strategi. Han höll ett tal som visar vilken skicklig retoriker han är, men också hur han tänker locka väljare i valet nästa år.

En del har redan framkommit i rapporteringen från partiets landsdagar och i samband med reaktionerna på Åkessons debattartikel i Aftonbladet. Ett vinnande knep för en nykomling som ska slå sig in på en arena där de stora elefanterna dansar är att uppträda som en underdog. Att stå utanför, att bli mobbad väcker människors sympati. Här har Jimmie Åkesson inte behövt anstränga sig. Vi i medierna och politikerna har gått i fällan. Vi har uttryckt vår förskräckelse och försökt beslå honom med fel i hans påståenden om islam och invandrare. Det har skett med varierad framgång.

Jimmie Åkesson gör sig till talesman för den lilla vanliga medborgaren som vill leva lugnt och tryggt med sin familj. Ett vanligt knep för en politiker givetvis, men han lyckas beskriva sig själv och grannflickan som brottsoffer med hjärteknipande skildringar.

Talet visar att Jimmie Åkesson kan de statsvetenskapliga teorierna. Han talar om triangulering, hur de andra partierna försöker hitta en positionering mellan sina egna ståndpunkter och motståndarens, bara för att vinna så många väljare som möjligt.

Jimmie Åkesson gick hårt åt Göran Hägglund och Kristdemokraterna. Han har fräckt nog stulit av Hägglund "verklighetens folk" och etiketterar Sverigedemokraterna med detta. Åkesson hävdar att KD-ledaren inte bryr sig om den vanlige svensken:

"Han låtsas bara göra det för att hans välavlönade spinndoktorer har berättat för honom att det annars finns risk för att dessa människor kommer upptäcka att det numera finns ett nytt, fräscht, modigt och sant värdekonservativt parti, som inte tänker sälja ut sin själ för den tveksamma ynnesten att få bli liberal knähund åt Reinfeldts nya så kallade arbetarparti."

Kan det sägas tydligare? Knappast. Jimmie Åkesson utmanar i första hand Kristdemokraterna.