Akt 2 i Juholtdramat

Nästa akt i dramat Håkan Juholt och Socialdemokraterna har just börjat. Utgången är mycket osäker. Huvudrollsinnehavaren är fortsatt bestämd, han tänker inte frivilligt lämna scenen. Nu hänger det på hur samspelta och bestämda de övriga i partiledningen är. Ska de våga ställa ultimatum och hota med att öppet gå ut och kräva hans avgång?

I dag träffas partitoppen och återigen kommer ledamöter i verkställande utskottet med Håkan Juholt närvarande diskutera hans framtid. Förmöten har skett och enligt uppgift jag fått vill flera att han lämnar. Men frågan är om de vågar ställa ultimatum. Och hur ser ett sådant ut när Juholt enligt stadgarna kan sitta kvar till den ordinarie kongressen 2013?

När Bo Lundgren efter Moderaternas valförlust 2002 så småningom tvingades lämna ordförandeposten fanns ett litet tajt gäng som snabbt jobbade fram en plan. De kunde koncentrera sig på hur de snabbt skulle kunna få grepp om partiet och vilken politik de skulle driva med sikte på att vinna valet 2006. De hade ”Mannen med Planen”, Fredrik Reinfeldt, som i sin tur fick tag i ”Mannen med Analysen”, Anders Borg. De kunde i lugn och ro hemma i Anders Borgs kök fylla sin plan med konkret innehåll medan Bo Lundgren kämpade för sin överlevnad som partiledare. När Lundgren gav upp klev Reinfeldt fram och han följde Planen.

Moderaternas och socialdemokraternas partikultur är givetvis helt olika och Bo Lundgren insåg till slut själv att det var bäst för partiet om han avgick.

En socialdemokrat som under många år haft centrala positioner i partiet är orolig för att det fortfarande saknas en fungerande plan, en plan som i första hand tar sikte på hur partiet ska ledas om nu Juholt lämnar. Har de en plan och en analys som kan hjälpa en ny partiledning att snabbt samla partiet och lägga ut den politiska kursen?

Just nu hävdar en del besvikna socialdemokrater att det pågår ett mediedrev mot Juholt, och att det är högern inom Socialdemokraterna som vill ha bort Juholt. Det har säkert förekommit mediala övertramp, och det finns säkert en och annan höger-socialdemokrat som inte gillar Juholt. Men trots allt är det turerna kring skuggbudgeten i höstas som gör att många partikamrater är nära att ge upp hoppet om honom. Att han inte ville satsa stort på förbättringar i a-kassan oroade såväl högern som vänstern inom partiet. Och hur var det med sjukförsäkringen i skuggbudgeten?
LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin har just medgett att hon har fått en annan version av vad som hände i höstas än den som Juholt har gett.
Inför dagens möte med VU så är LO-ordförande och partisekreterare Carin Jämtin två centrala personer.

Nya avslöjanden pressar Juholt - går han på torsdag?

I kväll har SVT:s politiska reporter Kerstin Holm i Aktuellt berättat om vad som egentligen hände när Socialdemokraterna tog fram sin skuggbudget i höstas. Det framgår tydligt att partiledare Håkan Juholt inte hållit sig helt och hållet till sanningen.

I första versionen av skuggbudgeten, den som ekonomiskpolitiske talespersonen Tommy Waidelich också ville presentera för riksdagsgruppen, fanns tre miljarder avsatta till förbättringar i a-kassan. Ersättningsnivån skulle höjas till 80 procent och taket till 780 kronor per dag.

Men därefter berodrades S-kansliets tjänstemän, efter beslut av Juholt, att radikalt minska satsningen till 600 miljoner. Det gillade inte partiets riksdagsgrupp och protesterade kraftigt. Juholt fick backa. Och i den slutliga versionen blev det 3,7 miljarder till a-kassan.

Håkan Juholt har inte velat medge att han ville minska satsningen kraftigt.

Det har funnits ett internt missnöje i partiet med att Juholt inte stått för sin kovändning. Partisekreterare Carin Jämtin och LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin har av tjänstemän i kansliet fått en detaljerad redogörelse av hur det gick till när a-kassesatsningen åkte in och ut ur skuggbudgeten. De senaste dagarna har flera hoppats på att antingen Jämtin och/eller Lundby-Wedin skulle gå ut och berätta vad som egentligen hände de där dagarna inför skuggbudgetens publicering i slutet av september och början av oktober.

Enligt mina källor, som också bekräftar Kerstin Holms version, hade LO-styrelsen i går måndag möte och då diskuterades Håkan Juholts agerande. Missnöjet bland ledamöterna var utbrett och en källa hävdar att snart har flera tappat tålamodet med Juholt.

På torsdag träffas den inre kärnan i partiets verkställande utskott, och återigen kommer Håkan Juholts ställning som partiledare att diskuteras.

"Det här med att han inte hållit sig till sanningen i a-kasseturerna har irriterat många och gör Juholts sits ohållbar", säger en källa med god insyn i VU.

Mona Sahlin i sylvasst

Så är den i gång, kongressen som partiledare Sahlin hoppas ska ge henne stöd och tillräckligt stor frihet så att hon kan göra upp med vännerna Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson om ett gemensamt politiskt valprogram . Men hon har struliga partikamrater som tycker att hennes ledarskap är vagt och svagt. Vännerna är oroliga för att hon de här dagarna inte ska få den respekt och handlingsfrihet hon behöver.

- Hon måste visa partiet att hon vet vad hon vill, att det är hon som bestämmer, säger en partikamrat som följt hennes karriär i många år.

Med nyopererat knä försöker hon hålla rak kurs på sina sylvassa klackar. Hon hinner knappt kliva ur bilen vid entrén till mässhallarna i Älvsjö förrän en första kravställare möter henne. Kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul hälsar henne välkommen med kram och t-shirt och med uppmaning om att driva på för fem pappamånader.

SSU:arna är frustrerade över den höga ungdomsarbetslösheten och tycker att det är dags att satsa på de unga. Genomsnittsåldern i partiet är 46 år och även Mona Sahlin ser behovet av föryngring. Hon uppmanar ombuden att ge plats åt de unga på vallistorna i valet.

Det lär bli fajt om partiet ska sätta stopp eller ej för vinst i friskolorna, om hur stora återställare i a-kassan ska vara och om storleken på skattehöjningar.

Det blir en balansakt för Mona Sahlin de här dagarna. Och det kunde börjat bättre. De senaste opinionsmätningarna visar att förtroendet för henne som partiledare är lågt och enligt dagens Synovatemätning så knappar den borgerliga alliansen in på de rödgrönas övertag. 46,5 procent mot 47,2.
Mona Sahlin får vässa klackarna än mer.

Sverigedemokraternas genombrott

För Sveriges Televisions räkning bevakade jag Sverigedemokraternas landsdagar i Ljungbyhed. Det var skrämmande och lärorikt. Partiledare Jimmie Åkesson har inte bara trimmat kroppen utan också partiets strategi. Han höll ett tal som visar vilken skicklig retoriker han är, men också hur han tänker locka väljare i valet nästa år.

En del har redan framkommit i rapporteringen från partiets landsdagar och i samband med reaktionerna på Åkessons debattartikel i Aftonbladet. Ett vinnande knep för en nykomling som ska slå sig in på en arena där de stora elefanterna dansar är att uppträda som en underdog. Att stå utanför, att bli mobbad väcker människors sympati. Här har Jimmie Åkesson inte behövt anstränga sig. Vi i medierna och politikerna har gått i fällan. Vi har uttryckt vår förskräckelse och försökt beslå honom med fel i hans påståenden om islam och invandrare. Det har skett med varierad framgång.

Jimmie Åkesson gör sig till talesman för den lilla vanliga medborgaren som vill leva lugnt och tryggt med sin familj. Ett vanligt knep för en politiker givetvis, men han lyckas beskriva sig själv och grannflickan som brottsoffer med hjärteknipande skildringar.

Talet visar att Jimmie Åkesson kan de statsvetenskapliga teorierna. Han talar om triangulering, hur de andra partierna försöker hitta en positionering mellan sina egna ståndpunkter och motståndarens, bara för att vinna så många väljare som möjligt.

Jimmie Åkesson gick hårt åt Göran Hägglund och Kristdemokraterna. Han har fräckt nog stulit av Hägglund "verklighetens folk" och etiketterar Sverigedemokraterna med detta. Åkesson hävdar att KD-ledaren inte bryr sig om den vanlige svensken:

"Han låtsas bara göra det för att hans välavlönade spinndoktorer har berättat för honom att det annars finns risk för att dessa människor kommer upptäcka att det numera finns ett nytt, fräscht, modigt och sant värdekonservativt parti, som inte tänker sälja ut sin själ för den tveksamma ynnesten att få bli liberal knähund åt Reinfeldts nya så kallade arbetarparti."

Kan det sägas tydligare? Knappast. Jimmie Åkesson utmanar i första hand Kristdemokraterna.

Borg och Östros - eviga trätobröder

Häromdagen träffade jag Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet. Vi talade om riksdagsmän som är missnöjda med att de får mindre att säga till om. Inget konstigt med det tycker professorn som menar att så blir det med ett proportionellt valsystem och där valresultatet har gett oss en majoritetsregering för första gången på mycket länge.

Nu förhandlas det i regeringskansliets korridorer mellan de fyra partierna. När regeringens förslag kommer till riksdagen så ska det mycket till innan ledamöterna som tillhör regeringspartierna börjar bråka i utskotten. Så Anne-Marie Pålsson (M) får finna sig i att mer eller mindre ingå i ett transportkompani vars huvudsakliga uppgift är att slussa regeringens förslag genom riksdagen. Men den rollen gillar hon inte och har bestämt sig för att inte ställa upp i valet 2010.

Anders Borg däremot, har stort inflytande. Och han är inte ens förtroendevald till riksdagen. Professor Lewin minns första mötet med sin elev. Det var i början på 90-talet på ett seminarium som professor Lewin fick av sina kolleger i 50-årspresent. Kolleger och föreläsare var högaktningsfulla, sa snälla saker och visade sin respekt. När det var dags för de yngsta, studenterna på A-nivå, var det slut på hyllningarna:

"Då var det en liten skarp djävel som sågade alla mina böcker", berättade Leif Lewin.

Anders Borg var hans bästa elev, i konkurrens med en annan, Thomas Östros. De två eleverna förde redan då intensiva debatter och försökte slå varandra i huvudet med argumenten.

""De har grälat på samma sätt sedan dess. Inget har förändrats, det är som ett evigt pågående seminarium. Det är bara andra lokaler. I stället för Schytteanum så är det numera riksdagen, säger Leif Lewin.

Reinfeldts bumerang

Fredrik Reinfeldt talar om föregångslandet Sverige och vill vara det statsbärande partiet. Efter tre år som statsminister har vi den senaste tiden hört honom hänvisa till Tage Erlander som i 23 år ledde s-regeringar. Jämförelsen med landsfader Erlander har förstås retat socialdemokrater. Lite triumfatoriskt gnuggar Mona Sahlins förtrogna händerna: Stöddighet brukar straffa sig.

Det återstår att se vad väljarna tycker. Möjligen kan Fredrik Reinfeldts ambitioner på att leda "det statsbärande partiet" bli en bumerang. En socialdemokrat som varit med länge minns den smärtsamma valförlusten 1976. En stor fördel med nederlaget den gången var just att försöka tvätta bort stämpeln som det statsbärande paritet. Väljare associerade epitet med överhet och maktfullkomlighet och att det den gången var en anledning till att valet förlorades. Under oppositionsåren hade de chansen att visa sig upproriska.

Iskallt läge

Här är en länk till en bra bakgrundsartikel jag läst om den diplomatiska konflikt som Aftonbladets kulturartikel orsakat. Den om de vilda spekulationerna om att israeler plundrar palestinier på organ. Bildt har skäl att ligga lågt. Han vet hur det gick för en av sina företrädare, Laila Freivalds, när hon hade synpunkter på Muhammaedteckningar som publicerades på en website. Hon tvingades så småningom avgå.

http://www.thelocal.se/blogs/onswedishpolitics/2009/08/26/aftonbladet-row-israel-will-not-get-its-apology/